Den lilla flickan
Dagens humör: Bakis och fundersam. Jag tänker nog alldeles för mkt, på saker som jag ändå inte kan göra nått åt. Och sen har vi dom saker jag kanske kan gör nått åt, men jag vill inte eller orkar inte. Sen har vi dom saker jag kan och vill göra nått åt, men som jag bara inte gör :( Jag blir så trött på mig själv, jag orkar inte ha det så här längre och det är bara jag som kan göra nått åt det! Och det vet jag med mig, men ändå står jag bara och tittar på. Varför ? Jag känner inte igen mig själv längre, jag har tappat livsglädjen totalt. Jag vet inte hur jag ska få tebax den, men jag vet att jag måste och att jag kommer att få den tebax, nån gång. För så här kan jag bara inte ha det!
Jag önskar att allt kunde va som när man va den lilla flickan, allt va så bekymer fritt, det enda bekymret man hade vara vem man skulle leka med. Om det ändå vore så lätt. När jag va liten ville jag också flytta, vilket jag inte vill nu. Det gör så ont i mig och det börjar närma sig :( Jag vill bara inte.
Just nu bor jag med mamma i huset och när pappa kom upp här om dagen och satte sig vid köksbordet med mig och mamma, så kändes det som om vi va en familj igen. Och för en stund bara hoppades jag. Men så slog verkligheten tillbax på mig, vi är ingen familj längre :( Det är samma sak när jag och mamma sitter och kollar på tv, utan att jag tänker på det så tittar jag upp mot klockan och tänker: Undra när Pappa kommer hem? Men sen kommer jag på att han kommer inte komma :( Det gör så jävla ont! Och jag vill inte ha det så här.
Vart är du, varför svara du inte?
Förlåt pojken
xoxo Deea <3
Jag önskar att allt kunde va som när man va den lilla flickan, allt va så bekymer fritt, det enda bekymret man hade vara vem man skulle leka med. Om det ändå vore så lätt. När jag va liten ville jag också flytta, vilket jag inte vill nu. Det gör så ont i mig och det börjar närma sig :( Jag vill bara inte.
Just nu bor jag med mamma i huset och när pappa kom upp här om dagen och satte sig vid köksbordet med mig och mamma, så kändes det som om vi va en familj igen. Och för en stund bara hoppades jag. Men så slog verkligheten tillbax på mig, vi är ingen familj längre :( Det är samma sak när jag och mamma sitter och kollar på tv, utan att jag tänker på det så tittar jag upp mot klockan och tänker: Undra när Pappa kommer hem? Men sen kommer jag på att han kommer inte komma :( Det gör så jävla ont! Och jag vill inte ha det så här.
Vart är du, varför svara du inte?
Förlåt pojken
xoxo Deea <3
Kommentarer
Trackback